Jag läser i Göteborgs Posten en helsidesannons från Svenskt Näringsliv med rubriken Kan du bygga en brödrost på egen hand? Annonsen beskriver en brittisk designers försök att tillverka en brödrost själv och hur denna brödrost till slut smälte ihop efter att ha rostat bröd i fem sekunder. I annonsen kan man vidare läsa att det är ett bevis på vikten av frihandel. Ingen människa kan själv producera en brödrost utan den kräver att tusentals andra har specialiserat sig på att utvinna ämnen, producera el, arrangera transporter och tillverka varje enskild komponent så effektivt som möjligt.

Designern som Svenskt Näringsliv skriver om heter Thomas Thwaites och projektet The Toaster Project (2009). Meningen med hans projekt var ju såklart inte att visa sin självständighet genom att bygga en brödrost själv utan tvärtom att visa på komplexiteten i ett så ordinärt ting som en brödrost. Vad Svenskt Näringsliv undviker att ta upp i sin helsidesannons är kärnan i hans projekt nämligen det absurda i att vi kan köpa denna brödrost, som så många behövts för att tillverka och med den miljöpåverkan detta har, till ett mycket lågt pris.

Through incremental improvements in technology we have created a comfortable world which affords us the luxury of purchasing ‘throwaway’ consumer goods for only a few pounds. However, the tremendous worldwide mining and manufacturing industry required to create the products, and the millions of years taken for the raw materials to form, aren’t considered when we throw them ‘away’.

För tillfället gror protester bland arbetare i en av Kinas stora manufakturstäder Shenzhen. En stad som ganska snabbt dyker upp om man söker på brödrosttillverkning av ”tysk kvalitet”. Vad arbetarna protesterar över är att de inte får tillräckligt betalt för det arbete de utför. I sin annons beskriver Svenskt Näringsliv brödrostsprojektet som ett fiasko som kostade Thomas Thwaites en månadslön men de glömmer bort att skriva att det var just detta som han ville visa på. Hur kan en brödrost kosta nästan ingenting när det kostar så mycket att tillverka den egentligen? Kanske arbetarna vid fabriken i Shenzhen sitter inne med svaret som Svenskt Näringsliv verkar sakna.

Annonsen är en del i en satsning som heter Sverige tar matchen. Intentionen är att visa på fördelarna med frihandelsavtal mellan EU och USA och berätta om hur konkurrenskraftiga företag bidrar till välfärden och samhället. En kritik gentemot ett sådant frihandelsavtal är inrättandet av så kallade investeringsskydd. Detta medför att vi frånsäger oss möjligheten att ställa rättsliga krav på etisk och miljömässigt hållbar produktion genom att vi då sätter käppar i hjulet för de företag som inte inser vikten av detta.

Att välfärden och samhället är begrepp minst lika mångdimensionerade som en brödrost verkar svenskt näringsliv glömma bort i sin annons. Egentligen är det ganska självklart. Ingen enskild person kan i praktiken producera en brödrost på egen hand. Nej, och likväl som insatsen från tusentals behövs för att producera en brödrost behöver Sverige och näringslivet se till sin totala plats i världen för att uppnå ett hållbart samhälle och en sann välfärd.

Ps.

Om Svenskt Näringsliv är intresserade av att ta upp fler exempel från Thomas Twaithes produktion kan jag rekommendera The future of money, där han bland annat spekulerar i hur det vore om den digitala dokumentationen av konsumtion via kortköp eller digitala valutor kunde användas i hälsofrämjande syfte. Om man köper för många cigaretter, för mycket alkohol eller för mycket lyxprylar spärras konsumtionen för ens eget bästa.